Gotlands läns nya tidning – 7 februari 1862, sida 3

— Ja, ser du, Anna, det vet jag icke. Jag tänkte gå tillbaka dit i morgon vid samma tid och se, om damen och flickan komma att promenera. I sådant fall skall jag återlemna den förlorade skatten. Nog inser du, att han fallit i min mössa af våda. — Nej, det inser jag icke, stammade Anna alldeles utmattad. — Man ger icke ädla stenar och guldmynt åt en fattig stackare, menade Carl. — Du är ej en sådan, inföll Anna och vred sig oroligt. — Jo, tillsvidare, Anna lilla. Annas ögon slöto sig. Carl tystnade. Hennes hufvud hvilade tungt mot hans bröst. Hon hade slumrat. Sittande orörlig, lyssnade Carl på Annas andedrägt, på det ofrivilliga qvidandet i sömnen och på det sorlande ljudet i hennes bröst. Hoppet, detta förvillande och flygtiga väsende, som ögonblicket förut gycklat så tröstande för honom, gick så småningom bort, och med den sjunkande solen, som lemnade skymningens skuggor vid fönstret, fattade missmod och ångest åter tag i Carls hjerta. Han bäfvade för natten, för mörkret och för tankarna på att döden helt tyst skulle smyga sig in och, under det dunklet omgaf honom, stjäla bort den enda varelse han ägde qvar på jorden att älska. Under det han sålunda med dystra och hemska föreställningar plågade sitt inre, började hun