Gotlands läns nya tidning – 7 februari 1862, sida 2

ning helt och hållet hängifva sig åt de gladaste förhoppningar. Sorger och missmod äro ej långvariga vid hans ålder och tillhöra den alldeles icke. Också märkte icke Carl, att Anna såsom en liten hjeltinna kämpade emot plågorna för att icke oroa honom, och att hon utmattad af feber och smärtor, likväl ansträngde sig, för att lyssna på hans ord, på det han icke skulle bli bedröfvad. Allt det der förbisåg Carl; han öfverlemnade sig nu med förtjusning åt den tanken, att Anna redan var betydligt bättre af den dryck, han köpt på apotheket. I glädjen häröfver glömde han sin egen hunger och började med stor vältalighet förtälja förmiddagens händelse; huru han alldeles förtviflad gått ut i afsigt att tigga sig till pengar, så att han skulle kunna få medikamenter och mat åt Anna. Med mycken liflighet beskref han, huru omöjligt det förefallit honom att begära, och att han då fått den ingifvelsen att sjunga ett af sitt hemlands sånger och sålunda förskaffa sig en almaca