Gotlands läns nya tidning – 7 februari 1862, sida 2

Plickan vände bort hufvudet med synbar motvilja för att dricka. — Anna, Anna, du gör mig alldeles förtviflad! utropade Carl ångestfullt. Om du icke dricker, så tror jag, att du håller på att dö. Ett par stora tårar fölilo ned på Annas glödande panna. Hon blickade upp till Carl och stammade med flämtande röst: — Jag skall ... dricka; men det ... gör så ondt, ... så ondt. Hon drack med stor möda. Sedan hon gjort brodern till viljes, lade han hennes hufvud emot sitt bröst, sägande: — Tack, Anna! hvila ditt hufvud här, det är visst bättre. Han tryckte läpparna mot hennes panna. — Ser du, min älskade syster, om du bara blefve frisk, så skulle jag nog laga så, att vi komma hem till Sverige igen. Jag vet nu, huru jag skall förtjena respengar. — Vet du? — Tala om det då! — Orkar du verkligen höra hvad jag säger? — Ja, Carl, det gör jag. Vid detta svar tindrade Carls ögon, och han utropade gladt: — Det gjorde du icke för en stund sedan. Anna, Anna, du är bestämdt bättre af drycken. Anna försökte småle; men det ville icke lyckas. — Hon klappade brodern i stället. Carl, som var endast femton år, ägde ungdomens lyckliga lätthet att vid minsta skymt af ljus