Gotlands läns nya tidning – 31 januari 1862, sida 3

— Jag skall aldrig få mod dertill. Efter några ögonblicks öfverläggning satte han sig ned på en hög sten, som stod ett stycke framför lyktpålen, lade mössan bredvid sig på marken och började sjunga en gammal Svensk folkvisa. Rösten var klar och ren; melodien enkel, vacker och vemodig. I det ögonblick ynglingen började sin hemlandssång, nalkades åter för tredje gången den unga flickan och hennes ledsagerska. Vid ljudet af sången stannade den förstnämnda ögonblickligen och lyssnade till den rörande melodien. Då gossen sjungit sista versen, tystnade han och lutade hufvudet i händerna, liksom rädd att blicka upp för att erfara resultatet af sången. Den unga flickan och hennes sällskap utgjorde hans enda åhörare; hon utropade med Fransk liflighet. — IIuru vackert! Jag skulle vilja höra om den der sången än en gång. Vid klangen af hennes friska och klingande röst såg ynglingen hastigt upp. Hans blick fästes på den unga flickan. IIennes ovanliga fägring och intagande yttre gjorde ett så öfverraskande intryck på den fattiga gossen, att han tycktes icke ha hört hennes ord. — Han förstår troligen ej Franska, — yttrade det äldre fruntimret, som omöjligt kunde falla på den tanken, att en gatsångare kunde fängslas så