Oaktadt dessa försakelser togo likväl de obetydliga tillgångarne slut. Hunger och elände grinade emot de båda barnen. Med förtviflan emotsåg Carl, att systern skulle omkomma af nöd, utan att han förmådde rädda henne. De små främlingarnas belägenhet var verkligen beklagansvärd. AÄrmodet omgaf dem, och döden tycktes sträcka sina armar mot dem såsom den enda räddning, hvilken återstod. Huru uselt lifvet än är, skiljes man icke gerna derifrån vid så unga år. Carl ville icke dö, ville icke, att systern skulle dö, och han tyckte, att modern deruppe i himmelen aldrig skulle förlåta honom, om han icke räddade Anna. En vacker och solig vårdag 1795 promenerade en helt ung flicka, ledsagad af ett äldre fruntimmer och åtföljd af en tjenarinna, utåt en af de mer aflägsna kajerna i Marseille. Flickan stod på gränsen mellan barn och jungfru. Hon ägde också i hög grad detta poctiska något i sitt väsende, som är oskiljaktigt från denna ålder. — Hennes rörelser voro elastiska, hennes gång dansande och hela hennes yttre fullt af behag och gratie. Hennes dyrbara och luxuriösa klädsel visade genast, att hon tillhörde den förmögnaste klassen i samhället.