Gotlands läns nya tidning – 24 januari 1862, sida 3

i himmelen, ty hon behöfde icke blygas för sina önskningar, emedan de ej voro öfverdrifna. Rosauras sorg, då hon önskade något, som hon icke kunde ernå, kunde icke anförtros åt Gud, ty det var icke en sorg efter Guds sinne: det var icke om dagligt bröd, som hon behöfde bedja. Men om hon en enda gång i sin bedröfvelse tagit sin tillflykt till Herran, så skulle hon sett alla dessa för henne så dyrbara saker, som nu utgjorde hennes plåga, för hennes öppnade åögon försvinna som ett stoft, en rök; hon skulle i sitt rätta ljus skådat deras ringa värde, och deremot med den största tacksamhet uppskattat värdet af allt hvad som återstod henne. Denna hennes tacksamhet mot gifvaren skulle alstrat ett begär att visa sig gåfvorna värdig, genom att meddela deraf åt mindre väl lottade likar, och nöjet af deras glädje hade varit en sann lycka. Om det vore någon möjlighet att en menniska kunde älska sina likar så högt som sig sjelf, utan att vara genomträngd af förtröstan på Guds rättvisa, och kärlek till alla menniskor, så skulle äfven välgörenheten vara ett begir, som likt alla andra, uppvuxna i ett jordiskt sinne, skulle utgöra dess plåga, emedan ej heller detta begär kunde tillfredsställas; men i ett af sann gudsfruktan uppfylldt hjerta finnes mycken tacksamhet, mycken sällhet, men inga otyglade begärelser, och det är de som göra oss olyckliga. (K. L.)