lefva, om de lefde tarfligt. Då hans herre sof, kunde han skrifva rent eller skrifva ut räkningar för betalning, och hans hustru å sin sida skulle också kunna förtjena med sömnad och tvätt. Yppingham ville i början icke höra talas derom; han älskade inga förändringar. Men Anton försäkrade honom, att han skulle vara lika nitisk och påpasslig i sin tjenst, om han finge gifta sig, samt att han i annat fall måste söka någon annan plats, emedan han icke kunde lefva utan den älskade flickan. Husbonden log öfver hans häftiga kärlek, men suckade också för sig sjelf, då han tänkte på att den lycka hans tjenare så ifrigt eftersträfvade, icke blifvit honom till del. Om det var någon lycka, så var det besynnerligt, att den skulle tillfalla tjenaren och icke herren. Slaf af sina vanor, ville han emedlertid icke byta bort Anton mot en främmande, och ej heller var han fallen för att göra motstånd och strida mot omständigheterna. Ilan gaf hellre vika; det föll sig lättare, och han lofvade, derföre Anton, att så vida han ville hålla sitt löfte och icke försumma sin tjenst, eller någonsin glömma sin herre för sin hustru, så finge han gerna gifta sig. Men han var redan allt för slö att tänka på att bidraga till Antons bosättning och utkomst vidare, än att han gaf honom de begärda kostpenningarna temligen rundligt. Nu fick Anton föra ett helt annat lif än hittills; han tillät sig ingen maklighet, intet öfverflöd, inga goda dagar. Han åt och sof knappt så mycket som var nödvändigt, och arbetade så