Gotlands läns nya tidning – 10 januari 1862, sida 4

annan så stor rikedom, så tog man emot den och blef sen likadan som andra rika. — ,Det gäller att bedja Gud att icke fresta oss öfver förmågan; och lemna vi oss i hans beskydd, och han ser att vi inte kunna stå emot det onda, som frestar oss i rikedomen, så låter han oss vara fattiga. — ,Tycker du då att det är en Guds nåd att vara så fattig, att du inte vet när du vaknar om morgonen, hvad du skall ge dina barn att äta för dagen? frågade Lena. — ,Jag tror att Guds godhet utskiftat min del då som alltid; och när jag har helsan, så får jag väl någonting. — ,Men om du inte har helsan då? — ,Så hjelper Gud mig lika väl; det har jag sett många gänger. — Om jag tänkte som du, så brydde jag mig ej om att arbeta; jag tänkte jag skulle bli hjelpt som foglarna under himmelen. — I lättja hjelper han oss inte, tror jag; men foglarna arbeta nog de också i sin mån, men de församla intet i ladorna; de sörja inte för den dag de inte sett. — ,Ja den sorgen är onödig för alla, liksom för baron på Silfvernäs, sade Petter; han förtviflade fast han hade så mycket att han väl inte kunde behöfva sörja för att brödfödan skulle fattas honom, utan bara att han inte skulle kunna lägga ihop för hvart år så mycket som den onde ingifvit honom, och han tyckte derföre att han var