(1orslagstankar till wåra Skollårare). DÅ man nyligen på ett möte af underwisningens wänner hörde dem uttrycka någon missbelåtenhet med folfffolelirare-feminarierna, egentligen derför att dessa ide mäktade gifwa sina lärjungar tillräcklig färdighet att så tydligt och klart meddela läroämnena att skolbarnen säkert funna fatta dem, men man derwid dock ide fom till nagot resultat, än mindre da uppgaf något bestämdt förslag huru denna brist skulle inom seminarierna af hjelpas, torde meddelandet äfven af en ringare erfaren het, till att börja med, wara af nagot wärde. Bristen att i swenskt tal funna meddela fina tankar med reda, tydlighet och behag är dels mycket gammal bland of, dels mycket allmän och ingalunda befintlig blott hos skollärare. Ty ej blott wåra ftor-herrars s. t. tal wid högtidliga tillfällen äro ännu ofta endast löjliga prof af tanfeemörja och ofmak, men äfwen de allware samma föredragen wid offentliga möten äro stundom lika onjutbara för öron och begrepp; och från preditftolarna har man stundom hört den förskräckligaste deklamation af falska tonfall, stönande eller skral, hwillet förlöjligar i stället för att upphöja de höga sanningar, som der werkligen ofta uttalad. Ja, det är ej fällan få be fadt med wåra swenska talare af alla flag fom en fli tig frestare i den wägen engång bekände om sig sjelf: nog har jag inom mig tankar, och de fom äro wackra ändå, men då jag skall framföra dem, få blir det bara gröt af allt ihop! — Detta är ju lifa ömtligt för ett foll, fom har det bästa moder-wett och dermed ide brijt på goda och wackra tankar, fom det är samhällsskadligt; ti) det gör, att många ädla tänkesätt och nyttiga förslag alldrig wåga fig fram till allmänhetens upplysning och gagn: man är ångest för att offentligen tala, är rädd för att skrifwa swenska; och mången ung lärd har ftundom ej gjort det oftare än i några bref från afademien till jöta mamma. Ytterst få äro och de, fom töras med det offentliga ordet yttra fig i tidningarne, hwillet eljeft just anstår ett fonftitutionelt folk och kunde medföra den största samhällsnytta; ja, man kommer sig ej ens för att förswara fig eller upplysa förhållandet, dä man såsom tjensteman blir orättwist klandrad i de allmänna bladen, hwilket då wertligen wore en höflighet mot samhället. Men allt detta kommer i grunden af mår ofwenff bet och wårt underliga ffolwäfende, fom ännn ide får stå på vent folkländsk botten. Under det att wi flitigt lära oss främmande fpråf och följa den utländffa fitteraturen, är wårt sköna modersmål ännu oförswarligen försummadt i afscende på tal och skrift, bortskämdt af en mängd utländska onödiga och fula ord samt utan all vec tenskaplig tukt; ty mi hafwa ju ide hwarken ordbok eller nägon allmänt antagen språllära. Wisserligen har man till språkets utbildning och wård ändtligen tillsatt lärare deruti wid wåra högskolor; men derwid stadnade man ock på halfwa wägen, när man ej med detsamma äfwen wid elem. skolorna förordnade lärare särskildt uti Smwenska spraket. Detta, i wärdighet och af lärotimmarnas antal, wanligen trängdt å sido af latinet, grekiskan, ty skan, franskan, engelskan, ja hebreiskan (hwilkas stora wärde för bildningen i öfrigt ingen will neka), kan icke, äfwen af brist pa lämpliga läroböcker, bli föredraget med den sans och det grundliga allwar, att det riktigt lärer ungdomen bruka modersmalet hwarken till tal eller skrift; än mindre mäktar man dermed utbilda blifwande ffollärare till deras allranödwändigaste färdighet, eller före mågan att kunna fritt och med den Harhet yttra fig öfwer ett läroämne att skolbarnen fullt begripa innehållet. AAA— — 2 ———