bese dennes i en bod vid Storkyrkobrinken i Stockholm befintliga varulager af trikotvaror. Kungen, som gerna vill uppmuntra den Svenska industrien, höll ord. Han inträdde en dag civilt klädd och begärde få se på kallsonger. Flera sorter framvisades; men han begärde få se på ännu flera. Försäljerskan började rynka på näsan. — Här skall jag kanske rifva ned hela boden, utan att herrn ändock köper något. — Jo, nog skall jag köpa; men jag undrar om dessa passa. — Herrn vill väl inte profva dem här i boden heller? — Nej, nej, jag lägger af dessa och skickar efter dem. Försäljerskan fnurrade misslynt, liksom hon misstänkte, att icke de aflagda varorna skulle efterskickas; men snart infann sig ett bud, som begärde afhemta kallsongerna, och tillika medförde den hälsningen, att ,hon skulle vara höfligare mot kunder, om hon ville sälja något. — Hvem var då den junkern, som gjorde mig så mycket besvär? frågade hon med en knyck på nacken. — Det var Kungen! — Ah, Herre Jesus, var det Kungen, och jag som så snäste honom! Jag arma! Och bleknande slog hon händerna tillsammans. — te——