kapitaler. Hela sträfwandet gick derpå ut, att inrätta fabrikerne med den möjeligen mindsta foftnad. Man unds wek således att amvända ånga till saftens kokning och afdunstning emedan den fordrade kostsamma anläggnins gar, och man nöjde fig med den öppna eldstaden. Följ: den blef att man erhöll mindre af krystalliserbart socker, hwars bildning just är beroende hufwudsakeligen af Än gans användande. 1836 utbreddes Hmitbetfocer-fabrifationen betydeligt till följe af Apothekaren Ziers uppfinning att of Dit betans saft winna 10 a 12 procent foder. Det war uti den Preufiffa prowincen Sachsen fom den tyska Mvitbetfocterinduftrien först wann utweckling och kraft. Jordmånen är der passande och genom en allmänt spridd Ciforie-odling hade den blifwit beredd på förhand äfwen till betors odling medan tillika fol: fet derigenom wunnit nödig erfarenhet utt denna del af jordbruket. Hwitbetsockerfabrikationen spridde fig snart derifran till Braunschweig och Anhalt samt äfwen till Schlesien. Assosiationsandan, som då flög öfwer hela tyskland, framkallade snart storartade etablissementer, ty man hade nu omsider erkänt att det war njuggheten som wallat de föregående förlusterne, hwarföre man stället amvände betydeliga kapitaler för att draga nytta af alla Che miens, Fysikens och Mekanikens framsteg. J tyska tullföreningens öfriga länder har Mwitbet sockerfabrikationen icke i samma grad blifwit utbredd som i Preussen, Anhalt och Braunschweig. WBiirtenberg och Bayern, de länder fom widare förs tjena omnämnas, hafwa ide tillsammans få många fockerfabriler fom det lilla Braunschweig ensamt eger. Böhmen har deremot många blomstrande fabriker för hwitbetsocker och Mähren samt Ungern ett högst betydeligt antal sådane. J Frankrike, fom är hwitbetsockrets andra föderness land, har denna industri utwecklat sig på det mest ftor: artade fått. Ryssland fabriserar äfwen en stor mängd af hits betsocker. Den mindskade införseln af indiskt socker, som blef en följd af hwitbetsockrets wunua företräde, föranledde regeringarne att belasta hwitbetsockerfabrikationen med skatt, fom först 1840 bestämdes till endast å silfwer groschen pr centner af de förarbetade betorne, men 1841 höjdes till Å silfwergroschen pr centner. 1844 blef denna skatt ytterligare ökad till 13 silfwergroschen, år 1850 till 3 silfwergroschen, 1853 till 6 silfwergroschen, samt sluteligen 1858 bestämdes den till 74 silfwergroschen för hwarje centner betor som till sockerfabrikation anwändes. Principemäfigt hade tyska tullföreningen bestämt en stats inkomst af 7 millioner Pr. Thaler för artikeln socker af alla slag och denna inkomst är försäkrad genom det sista påbudet af 74 silfwergroschen skatt pr centner betor. Det är emellertid en fördel för länderne att slippa till Indien contribuera ett ännu högre belopp för råfocfer och man fan lätt beräkna hwilken ofantelig winst hwitbetsockerfabrikationen lemnat de deri deltagande individerne under den tid skatten war ingen eller endast nominel. Stats-infomften utgjorde i Preussiska Thaler: För hwitbetssocker. För kolonialsocker. Sammanlagdt. 1812. 281,692. 6,323,662. 6,605,354. 1851. 1,470,845. 3,156,200. 4,627,045. 1856. 4,497,732. 2,711,196. 7,208,928. 1857. 5,665,418. 1,360,614. 7,026,032, fom ungefär motswarar den påräknade inkomsten, beräk: nad efter 62 silfwergroschen för hwarje person. Förr war priset på hwitbetsocker beroende af priset på kolonialsocker, hwaremot förhållandet nu är omwändt sedan ensamt de inhemska hwitbetsockerfabrikerne kunna QMAQ — ——