De lycklige och de olycklige. Utkast af Fredrika. Vid menniskans vagga stå tvenne andar, hvilka båda söka att tillegna sig väldet öfver den späda varelsen. Båda lofva den Ixcka, men för det sig småningom öppnande ögat visa de densamma under motsatta bilder. Begäret att vara lycklig är medfödt i hvarje menniskas själ, och hon griper derföre begärligt efter de medel som hon anser skola föra till det efterlängtade målet. På den ena sidan vakar öfver oss den från himmelen nedsända ande, som säger oss att lyckan finnes inom oss sjelfva. om vi efter hand förmå att med ett älskande och undergifvet hjerta, med ett tåligt och försakande sinne, göra oss oberoende af den yttre verlden, och icke anse oss sjelfva såsom medelpunkt för vårt sträfvande, utan blott såsom en länk i den stora kedja, der hvar och en är af lika stort värde, och der kärleken till Gud och vår nästa är vär lifsluft; som säger oss att bela den sköna naturen är oss af Gud gifven till gemensam glädje, om vi blott icke låta vår själ uppfyllas med jordiska begärelser, som göra den oskicklig att njuta af de himmelska gåfvorna, samt om vi ej tillsluta vårt hjerta för kärleken till gifvaren af dessa gåfvor och till våra medmenniskor. Denne ande säger oss äfven att då vår kropp åldras och dör, flyttas vår själ — den förnämsta beståndsdelen at vår varelse — i