Jultankar. Hwad är det som lyser sin frid öfwer tingen, Som smyckat till tempel hwart menniskobröst? Hwi skakar wäl själen sitt stoft utaf wingen? Hmi finns det slottet och kojorna ingen, Som ej uti jublet mill blanda fin röst? — Ej mer all naturen sin Balder begråter: Till sörjande jord, full af nåd, wänder åter Försoningens werlden upplysande sol; Och mörkret förswinner fran pol och till pol. En bild af det nytända hopp i wårt sinne Wi se i hwar boning, wår wäg går förbi: Så festligt och gladt stråla ljusen derinne Och locka fran barndomen fram månget minne, Som lofwar wår gäst under Julen att bli. När helgen är slut i wårt hjerta, de höja Sitt wingpar och älska ej längre att dröja, J helgdagsdrägt kläd då din själ hwarje dag! Så skall hon behalla de barnsliga drag. Ja, friden skall bygga sitt bo i hwar hydda, Och kärleken widga sitt wälde allt mer! De blodiga wapen med blomster bli prydda Och än komma ater wårt Eden, det flydda, Som nu för wart minne i dunkel sig ter. Låt ljuset blott klart i ditt inre få skina! Och wårda fom guldsmycken Julgåfwor dina, Dem Kärlekens Gud i din själ låter gro! Då härligt skall blomma ditt Hopp och din Tro!