Gotlands läns nya tidning – 13 december 1861, sida 2

(Jnsändt). En Klofare-Medaljör! Genom Gotl. Tidn. N:o 47 blef för allmänheten kunnigt att Kongl. Maj:t, på Höga Wederbörandes förordnande, i Nåder hugs nat Klockaren och Skolmästaren i Ruthe församling, Lars Mathias Wahlgren, med en medalj i silfwer för medborgerlig förtjenst, att i blatt och gult band af honom bäras pa bröstet. Utom Domkyrkoklockaren i Wisby har jag mig ide bekant, att någon tillförne, ibland denna klass af stiftets befolkning, lif wit af Kongl Nad ihagkommen och tilldelad en sa lysande ut märkelse. Wäl har man tidningarne ofta warsnat huru font gamle Klockare, Kantorer och Organister å fasta landet, de der med heder och wärdighet wäl förestatt och warit wurue sitt fall; samt dessutom i manga kommunala fall warit nyttiga för det allmänna, ha, dels af sina Kyrkoherdar och dels af fina förjamlingsboar blifz wit recommenderade till dylika ärebetygelser, ej allenast i silfwer utan t. o. m. i guld, allt eftersom personen warit omtyckt, aktad och wärderad. Jag har här i stiftet kändt manga ibland mina äldre tjenstebröder, som adagalagt flit och skicklighet i utöfwandet af sin tjenst, den flera af dem innehaft öfwer 50 ar, ej allenast som Klockare och Kyrkosangare, utan äfwen fom Skolmästare i ov dets egentliga mening, hwilka egnat fina bästa lefnadsar at barna underwisningen samt warit nyttiga, mest för det allmännas gagn och tjenst, minst för sitt enskildta bästa; men ide har nagon hit intills, mig weterligen, i brist af befordrare, blifwit utmärkt med ett sadant hederstecken, fom det, hwarmed W. nu är mworderhugs nad. Hwaruti W:s medborgerliga förtjenft, fom klockare och skolmästare werkeligen fan besta, få att han, framför alla andra inom corpsen, borde utmärkas, derföre fan jag ide redogöra. Det är mig endast bekant att Han, som klockare, warit en lydig och wil lig dräng at Presten, samt noga iakttagit ringning och klämtning — en skyldighet, hwartill klockare i allmänhet ide lagligen utan ersättning kunna aläggas, blott tillse att sadant pa behöriga tider werkställas (Kongl. resolutioner härom fer man ofta Tidsktriften FAöreningen; fe widare Wisby Stifts Tidning N:o I 1861). Med vaccination har IG. aldrig befattat fig, emedan den gamle aktningswärde Klockaren och Skolmästaren Petter Wessman i Bunge, under hela fin langa tjenstebana, warit hela pastoratets gemenjam ma vaccinatör och slött denna magtpaliggande sak, tillika med de öfriga honom aliggande tjensterna med mycken flit och noggranhet, till heder för honom sjelf och till pastors och församlingens beldtenhet, få att om Wessman i i ft. f. Wahlgren hade blifvit tillerkänd en dylik hedersprydnad, skulle alla hans kände wänner inom corpsen dertill sagt sitt amen. Dessutom hade det blifwit en trafz tig sporre för de yngre tjenstebröderne att, med samma nit och allz war fom han, söka att fullgöra fina skyldigheter, få torde äfven de med tiden kunna komma i nadig atanka. — Men när den sanna förtjensten ide tagas nogare i beräkning wid medaljers ut delande än som nu är fallet, betyder allt sadant pral mindre än intet. — Som Kyrkosangare har Wahlgren stått fig temligen klent, sawäl i praktiskt fom theoretiskt afseende. Dock sades om honom, att han war en duktig sangare, fom kunde gå ut? med hwilken psalm fom helst, hwilket han ocksa gjorde i ordets sanna bemäre kelse; ty när willerwallan blef fom störst i sangkören och W. hade tappat alla fina concepter, aflägsnade han sig hastigt och gick ut ur kyrkan. Sedan Folkskolan kom i gang har han icke heller haft med sangen att skafja, emedan skolläraren styrt och ledt densamma. Med barnannderwisningen lärer äfwen Wahlgren befattat sig föga; ty det blir alltid swart att lära andra det man icke sjelf kan. Då han tenterade till fin Elodareoch stolmästare-examen, gaf läraren honom följande exempel i rättstafning och rättskrifning: Orr 1000 ÅT 800 Å 20 M4 Blev iag klokare I rutte saken fom körtabocken uttmwifar. Att corrigera denna sats war för W. in gen leksak. Huru examensbetyget utföll, kännex jag ide; men klockare och skolmästare blef han sasom, jag will påminna mig, en fam sökande till Nute. DÅ nagon frågade II:S företrädare itiensten, den gamla lärde och för fin musikkunnighet allmänt bekante stolmästaren Andreas Broman, fom då ännu lefde, men tagit af sted, huru en W. med fa ringa funffaper kunde blifwa antagen; fwarade han: Ja ja, jo jo, min kära, min kära män och broder! Den Gud will hjelpa, blir hulpen; och den Prosten will hjelpa, bir ocksa hulpen? — troligen lärer äfwen fallet mr wara detfamma, i afseende på medaljen. Skada blott att den ide fastnat på ett wärdigare föremal bland tjenstebröderne inom corpsen! Att Wahlgren, oaktadt sin saderbara duglighet, arbetat sig upp till wälmåga och oberoende, bewifar att han skött fin tjenst ftjuf moderligt, men fina egna wärf ja mycket bättre. Föröfrigt är W. länd för att wara en omtänksam och försigtig man, och fom prof derpa, har man om honom följande anekdot: För nagra ar sedan, då W. en natt gick hem ifran ett godt kalas, i sällskap med en annan tjenstebroder langwäga ifrån, hwilken han inbjudit att logera hos fig öfwer natten, denne under wägen warsnade att W. gick med bart hufwud, hastigt frågade: HÖmad i herrans namn, bror! har du tappat hatten??? Iej swarade W., den slickade jag hem förut med min hustru, på det jag ide mätte glömma houonr. Högst efterföljanswärdt för ett swagt minne! Klockare i Stiftet.