Gotlands läns nya tidning – 21 november 1861, sida 2

Säg allt åt din huftru! ljöd det ända allt fort, fom wille warningen ej taga någon ända. Törs du ej säga mig hwart du gar? fortfor fru Kafpar son. Har du hemligheter för mig? Ad, det är endast en affär; jag will helsa på Loman. Lard Loman? Xa MM WFörteo saken åt din huftvu! klingade det högt i hans öra. Smad har Du att skaffa med honom ? Säiyg henne allt! ljöd ater rösten. Kasparson stod obeslutsam. Swartill skulle det gagna att an förtro henne saken? Tala, Kasper!? Du har på sista tiden warit så ordkarg. Det har wäl ej händt dig något ondt? Hon lade fin hand på hans arm, oh smög sig smekande ine till honom. Ingenting färdeles, swarade han på ett undwikande fätt. Handeln har på sednare tiden warit mycket tryct. Så! Det gör mig ondt att höra. Men hwarför har du ej sagt mig något derom? Smwad skulle det hafwa tjent till att förbittra ditt hjerta ? Det hade kunnat tjena till mycket. När mannens affärer ga daligt, maste hustrun fästa sin uppmärksamhet på utgifterna; men ont hon ej met något om saken, få förer hon hushallningen fom förut, hwilket ej pafsar för de ändrade förhållandena. Jag är af den tanken, att männerna alltid böra underrätta fina hustrur, när nagon stockning förekommer i deras rövelje. wWWerkligen ? Ja wisst. Och hwilken bättre orsak dertill kan jag wäl för dig uppgifwa än den nämnda? När en Hok och förstandig hustrn wet, att mindre inflyter, sa Mall hon också bemöda fig att rätta