dä ide tillräknas mig. Den nykomna, fom, innan hon hann ordna allt för fin tillämnade gudstjenst, ej underlät att titta fig omkring och derwid warsnade fin granne, yttrade: Återigen nya hattar; Gud endast met hurn de kunna komma ut dermed, helst deras far ännu ej betalt sina räkningar för förra året. Om mina döttrar ej äro få fina, hafwa wi åtminstone inga oguldne stulder. Se der är Tom S., fade en ung man det han nickade till en wän på motfatta läktaren; han tyckes i sanning wilja Mif wa religiös på fullt allwar, det är nu andra Söndagen å rad fom han är i kyrkan; jag undrar just huru länge denna from hetsifwer skall räda. Dessa woro de mest stötande exemplen på wanwördnad; män ga sådana förekommo wäl ej, men de flesta åhörarne läto sina tankar flyga än hit, än dit. Ett ungt par i min närhet uppwäckte mitt synnerliga in tresse, ty de hade under större delen af tiden åt gudstjensten egnat en odelad uppmärksamhet. Att döma af den unge mannens drägt war han preftman; flickan bar djup sorgdrägt; de tycktes wara förlofwade och läste ur en och samma bot. Smaningom syntes han dock glömma det höga, allwarliga föremål, för hwilket han war här tillstädes; hans ögon fästades ej widare på den uppflagna bibeln utan föll på grannens täcka anletsdrag; beskadande henne, glömde han de himmelska tingen. SHur god är hon ide, fade ban för fig sjelf, hburu allwarlig i fina böner, likasom i alla öfviga pligter; hwilken ljuf maka hon skall blifwa och huru lycklig är jag ide fom wunnit hennes färlet. Den unga flickans anletsdrag förändrade fig nu: man kunde fe att hon kände inflytandet af wännens blickar; ögonlocken darrade och hennes uppmärkjamhet wacklade; ehuru hon ännu någon stund blickade i boken framför fig, drogos hennes tankar på jordiska ting och jag hörde henne fä ga: Ol hur warmt han älskar mig; äfwen här kan han ej glöms