Gotlands läns nya tidning – 31 oktober 1861, sida 2

Häraf förklarades ock att, ehuru organisten med all flit syntes spela, jag ide hörde någon enda ton och att, då gudstjensten ges nast derefter började, jag endast förnam några få swaga ljud, ehuru mängdens läppar rörde fig och alla syntes wara uppmärksamma. Ol! huru förskräckligt och tillika sällsamt förekom det mig ej att en dödlik tystnad herrskade i hela raden af de i kyrkan warande bänkar, der saledes, efter den gifna förklaringen, intet enda hjerta rördes af tacksamhet mot Försynens godhet. Till och med då lof: sangerna sjöngos, förstummades stundtals rösterna helt och hallet. Efter det att trosbekännelsen war läst, hördes wäl ett lågt mummel af upprepade skriftsprak, men, öfwer alla de andra ljuden, en klar barnaröst, som sakta och andaktsfullt framsade Herrans bön. Jag wände mig den riktning hwarifrån denna röst fom och warseblef bland socknebarnen en liten, liten gosse. Hand händer woro sammanknäppta, knäböjande hade han nedflagit fina ögon och ansigtsdragen buro stämpel af djup andakt. Då engeln i en bok uppskref de och, fom uttalades af detta barns läppar, frame ffymtade ett himmelskt leende, hwilket likt en solstrale för ett ögonblick upplyste hela kyrkan, och jag erinrade mig derwid psalmistens ord: Af barns och spenabarns mun hafwer Gud fullkomnat lofwet.) Min uppmärksamhet fästades nu wid uppläsningen af det ställe i bibeln, fom innefattar publikanens bön. En man med torftigt utseende, fom warit sysselsatt att sopa gangarne utanför kyrkan, hade under läsningen trängt sig fram till midten af kyrkan. Det följande stycket, fom uppläftes, war 24 kap. of Matthei Ewan gelium, deraf några werser synbarligen gjorde ett djupt intryck på honom. Han lyssnade på orden med allt större sinnesallwar och slutligen, förande handen till ögonen, utropade han högt: Hmad will det blifwa af mig på domens dag; Herre, misskunda Dig öfwer mig, arme fyndare! Äfwen denna bön upptecknade engelen. Motte det ide stanna härwid, utan han alltjemt gå framåt