Dröm på en Söndagsmorgon. (Efter Engelstan öfwers. för Götheborgs Handelstidning). Efter många weckors swår sjukdom hade jag blifwit få pass förs bättrad, att jag en wacker Söndagsmorgon i Juni manad, wäl ombäddad i min ländstol, fick sitta wid det öppnade fönstret, der jag, då wår boning war belägen i en af de uti Londons förstäder icke sällsynta trädgardar, inandades de nyutslagna blommornas ljufwa doft och kände hur den ljumma winden smekte mina bletnade finder och stärkte mina aftynade krafter. Den närbelägna kyrkans klockor hade nyss begynt ringa samman och dessa kära ljud uppwäckte hos mig en innerlig längtan att gemensamt med de mina, ännu en gång i Herrans tempel få tillbedja den gode, alldmäktige Guden. Jag uppslog bibeln och böneboken, fom blifvit lagda bredwid mig på bordet samt ämnade börja min läsning få fort jag af ringningens upphörande kunde antaga att gudstjensten i fyrfan widtog; men under denna wäntan tillslöt jag ögonen och sökte stilla min längtan att sjelf fa tillstädeswara genom att framkalla bilden af de skuggrika lind-allcerna, fom ledde till kyrkan, och af de skaror, fom nu tagade dit för att deltaga i gudstjensten. Med end tyckte jag mig wandra på den wackra kyrkogården, men kände mig pa samma gång genom en ocmotftändlig, osynlig band tillbakahallen, hindrad fran att, enligt min ifriga önskan, få inga i kyrkan. Den ene efter den andre af församlingens med lemmar, alla i deras högtidsdrägter, gingo mig förbi; jag försökte, men förgäfwes, att följa dem. Stolbarnen, i twå langa, ordnade leder, begafwo sig till sina platser på läktaren, och sedan några få ensamme wandrare, fom märkte att de kommo nog sent, äfwen styndat in, war jag slutligen ensam qwar.