Gotlands läns nya tidning – 24 oktober 1861, sida 4

Utan att säga ett ord räckte de hwarandra handen. Med en blid af pånyttfödd, allt förlatande kärlek, sag den bleka Elin in i fin mans ögon och mötte hans djupa, ångerfulla blid. IF lust och nöd! hwiffade presten sakta; I lif oh död! swarade Elin. Några minuter förgingo, och makarne hade upphört att lida. Döden hade wigt dem ånyo. Mängden slingrades frilla och hwar och en uppsökte åter fin boning. Allt gick åter fin wanliga gång. På den lilla byns wackra, skuggrika kyrkogard är en liten graf nära muren. Der hwilar Swen under en rikt blommande rofenbuste. Utanför muren, lägre än kyrkogården, är en kulle, der nef lor wära och wilda rankor hölja Knutsons och Elin Persdotters stoft. De hwila i samma graf. Men muren har förfallit, få att den lilla, gröna, wårdade grafwen med rosorna är synlig, och intet skiljer de bada grafwarne. Rosenbusken lutar fig framåt, fom willle den fe ned på lullen, och rankorna från den laga grafwen sträcka fig längtande mot den, fom mille Elin ännu omfamna sin fon. Rosorna strö fina doftande blad kärleksfullt öfwer den nakna graf wen, få att den ofta är liksom öfwerskyld af en röd mantel. Kär leken öfwerskyler allt; — den är starkare än döden. eyligen har nagon tadfam qwinna bland de fattiga, fom Elin wårdat, wagat på grafwen uppsätta ett trädkors, med inskrift: Henne warder mycket förlatet, ty hon älskade mycket. Slut.