nande böner anropade hon Gud att gossen stulle få dö, att han stulle borttagas från jorden innan syndens mask stungit, medan han ännu wore ung och oskyldig. Och dock kände hon wid ringaste fara hur hennes hjerta bäfwade att förlora honom. Ett par år förgingo. Swen hade blifwit längre, starkare och wackrare; men utbrotten af hans fädernelynne hade ocksa blifwit starkare. En förfärlig strid kämpades i den ensliga modrens bröst. Hon läste i fin bibel med feberheta, swidande ögon; men det oro liga sinnet wände balsam i gift. Hon läste: Om ditt öga är dig till förargelse, få rif det ut och kasta det ifrån dig. — Han mar hennes ögonsten. Hon läste åter: Om din hand är dig till förargelse, få hugg den af. — Han war hennes högra hand. Hon läste om Abraham, fom fit befallning att offra fitt enda barn, och tankar på att sjelf döda denne fon för jorden, lata honom dö fynden för att rädda hans fjäl för himmelen, uppstodo fom hemska spöken i den plågade, förwirrade fjälen. Jbland ropade hon at denna tanke: YWik bort, fatan! — Den förswann, men åter fom och hwiskade: ÅÄr det då ej denna jordiska kropp, detta timliga lif, fom ban fått af dig? Fega moder, du älskar blott bin glädje, om du ej har mod att rädda hans odödliga själ! Han slall falla få djupt fom hans far och anklaga din sieljwiska kärlek. Rif ut ditt öga och kasta det ifrån Dig! Swen hade nu en tid warit älsklig, Mild och lydig, och mo drens kärlek wexte fom en ros i middagssolen. Men den förfärliga tanken låg i dess djup, fom en giftig insekt i den doftande kärleksblomman. En dag följdes de åt i skogen för att hugga granris. Swen war så glad, han sprang som ett ungt radjur, sjöng sa att det genljöd i stogen, och omfamnade ibland sin mor i yr mnnterhet. Tyst fom en mörk skugga skred hon fram, och tyckte sielf att fåglarne tystnade och blommorna fördnnklades der hon framgick. Da