Gotlands läns nya tidning – 24 oktober 1861, sida 3

kände allt, och bad att få dö. Hon ångrade djupt sin synd, sin misstro till Gud, sin sjelfrådiga förmätenhet att ingripa i hans styrelse, sitt andliga högmod att tro sig en hjeltinna, då hon war swag oc brottslig, fin förblindelse att trotssa Guds bud. Bittert begret hon fin missgerning och kände hela widden af sin skuld. Dyster och trotsig satt Knutson på fästningen bland wilda, hädande olyckskamrater, då fangwaktmästaren berättade honom att hans hustru snart skulle afrättas och att hon mördat sonen, för att ban ej skulle gå i fadrens fotspår. Detta sades med tall likgil: tighet och atföljdes af de andra fångarnes gäckerier. Kuutfon blek nade och begärde, som nåd, att få fitta i ensam cells Han fördes dit. Här weknade hans härda hjerta, och ångern genomträngde hans själ. Allt det onda han förwallat tryckte honom till jorden; han bad att få dödsstraffet i stället för fängelset. Denna bön bes wiljades, och sedan en wärdig prest beredt honom till döden, skulle han föras ut paå afrättsplatsen, jamma dag fom Elin Persdotter. Lik en solstrale, hade underrättelsen om Kmutfons ånger oh bättring inträngt i Elins mörka fängelse. Hon tänkte på fin ungz doms bön, att få bli hans räddande engel; wille nu Guds nad wälja hennes, synderskans brott, till medel att wäcka honom ur förhärdelsen? Hade Swen fatt glädja fig derat? — det warder ju glädje för Guds englar öfwer en syndare, fom fig omwänder. Dödsdagen fom. En stor mängd af landtfolk war församlad för att askada det sorgliga uppträdet. Till största delen samma menniskor, som trängts för att se deras bröllop. Manga af dessa män hade älskat Elin och med afund sett Knutsons lycka. Många af dessa qwinnor hade äfwen på senaste tiden blifwit hulpna och wårdade i sjukdom af Clin. Suckar och snyftningar hördes bland de församlade. Delinqwenterna framfördes: de olycklige makarne återsago hwarandra. De kommo mi, fom wid bröllopet, atföljde af nyfilna menniskor, ledsagade af samma pre som wigt dem.