Gotlands läns nya tidning – 24 oktober 1861, sida 2

dade den olyckligas förstånd, och hon samtyckte att bära lifwets börda för sitt barns skuld. Detta barn blef nu hennes allt. Det war en ffön, hoppgifwande gosse. Han wexte upp full af fristt lif, och jollrade gladt kring den bleka, tysta modren. Det war hos Swen en rikedom af anlag, en blandning af sjelfswåldigt trots och älstwärd hängifwenhet: drag, fom påminde om både far och mor. Det war en knopp, hwarur man kunde wänta att fe en giftig blomma eller en herrlig ros utweckla fig; han kunde antingen blifwa engel eller djefwul. Äfwen hans wackra utseende påminde om föräldrarne; han hade modrens panna och hennes milda leende, men fadrens mörka ögon, hans raka hållning och wighet. Hur arbetade ej denna moder och hur bad hon ej att hennes älskade barn skulle blifwa Guds barn! Hon war sträng emot Swen; men denna stränghet war kärleken i wapenrustning, och det lättaste klagoljud från gossens läppar hade ett mångdubbladt ftarfare eko i hennes hjerta. Hon förwärfwade deras uppehälle med fina händers arbete, ty hennes far war död och Knutson hade förstört deras förmögenhet. Ofta fatt hon hela natten med fin söm wid den matta lampan, då Swen hade nagon barnsjukdom, och blicken flög fran arbetet till den sofwande gofen, under det hennes bleka läppar hwiskade böner för honom. Snart sprang han åter vaft och Yr i berg och dalar, och då han andlös, med högröda kinder och klappande hjerta, lade nötter och snäckor i modrens knä, strök hon håret från den swettiga pannan och dolde fin ftolta fröjd, emedan hou fruktade att denna naturliga känsla war fyndig. Modrens frilla sätt, ifriga läsande och stränga fromhet woro ibland beswärliga för den liflige gossen. Han war häftig, och något af fadrens wilda eld flammade ibland upp i hans ögon. Med osäglig angest sag modren detta; fom en orm bland blommor framskymtade denna likhet på hans barnsliga ansigte. Hwarthän lunde ei desssa passioner, derma arfsynd föra honom! — Med brin