— — —2— e—päp!; — — ——— — — —— Midsommardagen stod den wackra Elin brud i byns kyrka, och bredwid henne stod den djerfwe Knutson, en stolt och lycklig brudgum. En gumma anmärkte att dagarne bli allt kortare och sommarens fröjd börjar förswinna efter midsommaren, och denna triwiala sanning lät en rysning genomila bruden, som hade hon aldrig hört det förr, som hade det warit en hemsk spådom att hon nu stod mid höjden och wändpunkten af sin lycka. Jntrycket för: jagades dock snart af gladare ord och af hennes brudgums ömhet. Men den gamla hade sagt sannt. Kärleken och glädjens blom stertid woro snart förbi, och när höststormarne tjöto kring de ny giftas boning, härjade smärta i Elins bröst, den bittra smärtan, att ej kunna akta den man älstar. Ju närmare hon lärde känna Knutson, ju olikare fann hon honom den bild hon gömt i sitt hjerta. Snart maste hon för fig sjelf erkänna, att de smädande ryktena blott warit sanning. Hon sag honom ofta drucken, hard och wild och fann sig för swag att wara hang goda engel, fann sina ord för aktade, fina böner tillbakastötta. Så förgick ett par är i stigande elände. En afton, sedan han warit borta i flera dagar, satt hans hustru wid fönstret och wäntade honom. Hon waggade sitt barn och gladde sig att ega en warelse, som ej bortstötte hennes ömhet. Ett buller utanför tilldrog sig hennes uppmärksamhet. Nagra karlar bortförde en gripen brottsling; — da han gick förbi sag han upp, hon igenkände detta bleka ansigte — det war hennes man. Han hade begått en inbrottsstöld och ett mord — hans dom blef fästning, lifstidsfängelse. Hans arma hustru delade hans smälek. Bekanta pekade på henne och främlingar tittade lallt och nyfiket på mördarens hustru. Nagra s. k. läsare besötte henne i det ödsliga hemmet och wunno snart hennes sarade hjerta och lifliga ins billning för fina åfigter. De woro goda menniskor och gafwo henne religionens tröst, ehuru blandad med menniskofunders grume lade tillfatier. Samtt deltagande och gorhetafnll bebandling räd