Gotlands läns nya tidning – 17 oktober 1861, sida 3

rade make ber, med en öm blick på sin utmattade dyra hi ilft, att för Guds skull få ett rum. — Nå ja, om ni vill hålla till godo med en bädd i ett för ingen del särdeles komfortabelt rum, så vill jag visst stå till tjenst med det, om ni vill vara så artiga och stiga in här! — Ack, min Gud, vi äro belåtna med hvad som helst! — svarade båda på en gång, och straxt derpå blifva de af uppassaren införda i ett litet fuktigt kyffe, der likväl en snygg bädd inbjuder till en af behofvet påkallad hvila. Snart utsträcker det utmattade paret helt makligt sina trötta lemmar, och hr Bierei är just färdig att insomna, då hans fru klagar öfver en brännande törst. — Käre Carl, var snäll och gif mig ett glas vatten! jag är nära att försmäkta af törst. — Straxt, mitt barn — svarar den ömsinte mannen, i det han steg upp ifrån bädden och i det mörka rummet trefvade omkring efter vattenkarafinen. Men den var omöjlig att finna. Uppassaren hade förgätit att förse rummet med nödigt dricksvatten. — Ack, min skatt, om du ändå kunde somna ifrån din törst; — jag kan verkligen icke finna något vatten. — Carl! jag förgås, om jag icke får något vatten; jag kan icke få ihop mina ögon förr. — Nå, så får jag väl lof att ringa på uppassaren då! — Gör det, käraste Carl! Den gode Carl trefvar nu en lång stund förgäfves på väggarne efter klocksträngen; han kan ej finna någon sådan. — Ack, söte Carl, klocksträngen är ju här straxt bredvid sängen; den har en mycket beqväm plats. Och Carl gjorde nu en rätt kraftig ryckning i denna klocksträng; det uppstod dervid ett ganska ovanligt buller och — Det olyckliga äkta paret hade blifvit inlogeradt i ett badrum, under sjelfva duschen ; sängen hade blifvit plaeerad på samma plats, der det för tillfället utburna badkaret eljest stod; men man hade i brådskan förglömt att underrätta de resande om detta v: ådliga arrangemang.