Gotlands läns nya tidning – 17 oktober 1861, sida 2

gurd som gått in i sin IIerras glädje. Det var blott ett som han fruktade, blott en tanke, som ännu tvingade honom att spejande blicka ner på sitt fordna hem, den rullande jorden, der hon skiftade mot solen med sina haf och land, sina sund och tusende öar. Denna tanke var: komma de väl hit? skola de då en gång komma alla, dem jag älskat dernere? Ofta hörde han huru himlens harpor klingade en välkomstsång åt en nykomling och han spejade; men det var ingen af de få han älskat; ändtligen hörde han en gång huru helsningssången brusade och en vänlig ande, förklarad liksom han sjelf nalkades honom, det var modren, den arma modren, som nu kämpat ut; och snart derefter bådade åter harpljuden en nykomling , den nalkades också, det var den redliga, den tacksamme Jon. Der suto de tillsammans och blickade ned öfver jorden, hörde böner och hädelser der nere skära igenom hvarandra, sågo glädje och elände, kärlek och hat, renhet och falskhet som dagrar och skuggor öfrergå i hvarandra i en evig brokig skiftning. Då hände sig en gång att de sågo huru det var barradt på gatan och de hörde S:t Clara klockor ringa som till begraming, de sågo en lång procession tåga till Clara kyrka, de hörde orgeln brusa i dess hvalf och hörde ett åminnelsetal öfver den döde; det var Ludvig, som gått bort midt under sina drömmar om verldslig lycka och ära.