Gotlands läns nya tidning – 17 oktober 1861, sida 2

Nu glänste modrens ögon af glädje; ty då de tre mullskoflarne fallit på kistan skulle han bli fri och komma; men andra kommo, blott icke han. Kistan sattes ned i jorden, den väntade modren såg huru en prägtig marmorsten restes öfver hans stoft — hon läste den gyllene inskriften, der hans dygd, hans välgörenhet, hans värde som make och far voro beskrifna — ännu väntade hon att han skulle komma för att åtminstone i himlen kännas vid sin moder. Men huru hon väntade och huru hon skickade frågande blickar genom himlens obegränsade rymd — honom såg hon dock icke. Då smög hon en gång fram till en sanningens och kärlekens engel, som satt på fotapallen till Herrans tron och frågade: Kommer icke min förstfödde hit? jag har väntat honom länge. Då smålog engeln och sade: — Qvinna, svaga qvinna! vet du dock icke, att den otacksamme aldrig kommer hit in. Slut.