Gotlands läns nya tidning – 3 oktober 1861, sida 3

För Lördagsqwällen. (Afton betraktelse.) Lifligt stralar på den klara himmelen dagens drottning, Den mörkret besegrande solen; med jubel helsas hon af de dödligej i henne andas, lefwer och glädjer sig allt; hon wärmer och lyser; men hennes största behag ligger i hennes förswinnande och äter wändande. Wi stulle ej jemt kunna fördraga dagsljuset; det måste omwexla med den mörka, hemlighetsfulla natten, fom insweper jord kretsen i fin wida mantel, tager jordens barn under fina wingars stugga, och fäller öfwer naturen frilla tårar, hwilka sedan lysa fom stralande diamanter morgonsolen till mötes. Hwad dagen är, det är glädjen; hwad natten är, det är fmärs tan; ewigt flyende hwarandra och den ene dock betingad af den andra, äro de ostiljaktiga och hafwa bada en gemensam symbol — ett och detsamma uttryck: — tararne. Åcke jemt skulle wi önska att fe spänd öfwer oss en ewigt molnfri, af solsken förklarad him mel; äfwen mot natten utbreda wi längtansfulla wåra armar, att hon må uppfriska och swalka oss. Hwarför bäfwar då hjertat så ångestfullt tillbaka för hwarje tanke på smärta? Hwarför detta afsigtliga stannande på afstand från det allwarsamma och dystra? Hwarför denna klagan, då smärtans natt sänker sig ned öfwer ett älskadt hufwud? Är smärtan då werkligen ett fa fruktanswärdt ondt? Nej! Den är wisligen af Gud inflätad i wårt lif; åt en hwar sitt mätt deraf tilldeladt, liksom skaparen låter de bittra örterna mera som wälgörande läkemedel; smärtan skall ej besparas någon, emedan en hwar till sin bättring och helgelse behöfwer smärtan. Den Herran kär hafwer, den tuktar han, heter det i frife ten. Den fom han will föra till sann lyda, till rigtig fännedom om fig sjelf, den låter han gå genom sorgernas bittra skola, på det han må inse hwad fom är af inget wärde och hwad fom är sannt, hwad fom är wärdt att eftersträfwa och hwad fom är idel flärd, på det allt mer och mer det jordiskas flagg må upplösas och det rent andliga, det ädla och upphöjda fira uppståndelsens fest. Men Gud omfattar alla fina menniskobarn med samma kärlek, will föra en och hwar till fullkomlighetens högsta trappsteg; han skickar en hwar sin andel af denna werldens lidande, och wår egen skuld är det, om den wälsignelserika werkningen går förlorad. Liksom den ena plantan för sin utweckling är mer i behof af regn, den andra mer af solsken, så fordra ock den enskilda menniskans anlag och böjelser ett olika matt af glädje och smärta till fin ute bildning eller tuktan. Der, hwarest en gått under, utwecklar fig en annan till högsta, ädlaste blomma. Huru ofta är ej ett hjerta, fom waggar sig efter utfeendet i lyckans fulla njutning, fönders flitet af den bittraste smärta, få mycket bittrare, fom den måste bäras djupt dold! En smärta, fom får wisa fig öppet, har förs lovat fin skarpaste tagg; häftigast och mest tärande är den, fom måste dölja fig under munterhetens och glädjens mask och forgfälc ligt sky dagsljufet; att ur en sådan smärta rädda fitt eget bättre jag och ej förledas till hyckleri och köld i hjertat är en swår men herrlig seger. Och wi kunna tilllämpa oss den. Smärtans wälsignelse ute blifwer ej, om wi i wårt bekymmer hålla oss fast wid Gud; blicke med orubbligt förtroende upp till honom och hemta tröst och lugn ur hans löften. Endast den som blifwit luttrad i erfarenhetens stola, endaft den fom wet hwad det will säga, att hafwa kämpat och lidit, känner lifwet; den, fom aldrig kämpat, liknar en mennis ffa, hwilken sitter lugn i sitt hem och hör talas om farorna på fjön, utan att någonsin sjelf hafwa bestigit ett fartyg och pröfwat sitt mod. Den, som aldrig har lidit och kämpat, kan ej komma till rigtig insigt af lifwet; det är en strid emellan de onda och de goda makterna, fom kämpa om honom, och utan ftrid ingen seger! Ett hjerta, fom ännu ej erfarit hwad smärta är, ett öga, fom aldrig gråtit en werklig sorgs tårar, fan också ej känna medlidane det eller hafwa en deltagandets tår för en lidande nästa, ty han saknar de finaste strängarne, fom stämmas till de renaste ackorder wid deltagandets beröring. Endast hwad wi sjelfwa känna, genom egen åskådning, är omedelbart wårt, wår uteslutande egendom, och aldrig skola wi kunna sätta oss in i andras känslor, om ej wårt eget bröst genombäfwats af sådane. Men hwad är ett menniffos hjerta, i hwilket ej medlidandets och deltagandets wärmande och helgande låga flammar? Det är kallt, dödt och öde. Wäl derföre den menniska, hwars själ genomgått pröfwande skickelsers luttring; rika andans och hjertats skatter mera upp för henne ur denna heliga mark; ädlare och bättre förekommer henne werlden, allt efter som hon sjelf blifwit ädlare och bättre. Ren oförwansklig själsfristhet, tålamod och mildhet äro hennes oföryte terliga arfwedel, fom låter henne gå lugn och sansad genom tors delifwet. Glad njuter hon de fröjder, hwilka bjudas henne; män tar utan räddsla stormarne, ty hon är stålsatt genom smärtans wälsignelse, genom allwarsamma pröfningars dop. —r. (Norrköpings Tidningar).