Några år derefter suto några unga herrar kring ett bord inne i s. k. damerummet på Bazaren, pounschen kom in. — Nu mina herrar, sade en af de unga männen; nu är det vår pligt att dricka bror Krafvelströms skål, det har lyst i dag för honom och Anna Borkman; mycken lycka till barn och blomma och mera sådant (de klingade). Tack, mine bröder, ja hvad fn ska man göra i dessa brydsamma tider, min fästmö har visst ingenting. — Ingenting? Borkmans syster, han som har ärft allt hvad Påhlssen, salig menniskan, knogade ihop i lifstiden; du får nog en hederlig hemgift. — Åh intet så mycket, en fyra, fem tusen Riksdaler måtte väl inte vara hela verlden. — Nej, fy f-n, hvarför gick du in på sådant knussleri; tjugu tusen Riksdaler, det hade varit det minsta — inte behöfver du skänka bort dig heller. — Nej! men nu är det som det är, visst hade jag trott att svåger min skulle ha litet mer liberalitet i sig; men det är så alltid med folk som lyckan sparkat — ja som sagt är, svåger min är visst en bra karl, som får med mig att göra, som annat säger — men han är förbannat noga om styfvern och dertill bidrar hans kära fru. — Åh ja, hon är en sådan der penningkista hon också, anmärkte en; ful som stryk, det var kuriöst att Borkman fick sig till att ta det trollet. — Åh ja, menniskan har också sina goda sidor, sade herr Krafvelström försonande.