Familjen i Gåsgränd. En berättelse af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. N:o). Gustaf var således qvar; men huru förändrad var ej gubben. Han var förut så orolig och så kinkig att det ville tålamod till att hålla ut med allt; nu var han åter lugn och stilla, ty hans dagsverke var slut. Det der kinket eller obelåtenheten, hade således icke varit annat än frånsidan af hans kärlek för sin unge vårdare; men han plågade dock denne; han fann det och blef ännu kinkigare; ty han var ej nöjd med sig sjelf; han hade ingenting gjort för gossen. Hvad skulle han svara S:t Pehr der oppe i stjernsalen då han frågade: hvem vårdade din ålderdom? bå skulle han svara, det gjorde Gustaf, stackars gosse; men då sedan S:t Pehr frågade: hvad gaf du honom igen? skulle han svara: intet, intet — jag hade ingenting att gifva. Nu kunde han svara helt annat: Jag räddade lifvet på en ung rik herre, han lät kasta mig utför trapporna, men jag gaf en fattig glömd gosse en drick vatten, och den gerningen gaf mig glädje i min dödsstund och gjorde att den stackars Gustaf inte får lida nöd hvarken till kropp eller själ. Så låg den gamle och reflekterade, och då han såg hur Gustaf forskande betraktade honom, smålog han åt det bekymrade ansigtet han såg vid sin bädd och nickade förnöjd, men han talade