Gotlands läns nya tidning – 26 september 1861, sida 3

varit med i Finska krigen, hade den ena gången vågat lif och blod för att tillintetgöras af Anjalaförbundets förlamande verkan; den andra gången hade han vågat lif och blod, stått mot fiendens kulor och kämpat med kölden och hungersnöden, för att se hela sin lefnads kamp sluta med vanära och förluster. Det är endast en man ur folket som förmår bära denna glömskans tystnad, detta hånskratt öfver det dyrbaraste han egde och offrat, sin helsa, sina krafter och sitt lif, det är endast han som kan, utan att knota, framsläpa sitt lif i fattigdom och brist och bland trasorna bära belöningsmedaljen på ett bröst, som så ofta varit vändt mot fienden. — År inte klockan bra? frågade Jon Spik Jonsson, sedan han fullgjort sitt arbete, och hängt en tegelsten dit i stället för ett lod. Nu kan det hända, fortsatte han, vändande sig till Gustaf, nu kan det hända att hon går för fort, så bara flyttar du den der brickan på ,pervedickeln litet längre ned, eller för sagta, och då skjuter du opp honom en smula; men om hon börjar halta i gången, så vrider du bara klockan rätt så att hon sitter precist mellan märkena jag gjorde. Hm, förstår du det? — Ja bevars. — Det var bra; ja, farväl nu gamle Siggert, Gud låte er få en lätt död i en salig stund, så råkas vi väl en gång; ty värre vill jag väl inte lefva, än att jag kan dö och hoppas på Guds nåd. Adjö, käre Siggert.