— Hm, jaså, sade Jon och kände i sin själ, liksom der sutit en magnet derinne, som drog den der gossen ditin; hm, jaså, jo ser du, — det får du — bli du qvar hos gubben, sköt honom, som han gjort med mig — jaha, du skulle precist få veta hvar jag bor, — du kan få följa med några af mina kamrater, som gå hem i vår — då är det väl slut — är du nöjd med det? Ja. Gud välsigne er, käre Jon, ni skall inte ångra det ni gjort. Ah nej, det ser jag nog. — Men, återtog gossen, säg nu inte Sigurd att han är skulden, då ligger han bara och funderar på det och bekymrar sig onödigtvis. — Åh nej, var inte rädd. Med ett gladt smålöje, trädde Jon in i stugan och bort till sängen; pojken har rätt, han har inga kläder att göra en sådan vinterfärd, han vill komma på våren i stället och då kan han följa med några kamrater. — Hum! det kunde du ha sagt rent ut, Gustaf, mumlade gubben, hvarför skulle du smyga med det, och dra Jon Spik ut i farstugan, öppet och ärligt skall man tala ut, det far man bäst med. Åh, det skall ni inte bli ond öfver, käre Siggert, han ville tala litet vid far sin, ha ha ha, jag skall det väl bli. — Ja, jag hoppas och tror det Gudskelof, yttrade Sigurd. Hör nu på, Siggert, då han inte kan följa med, så skall han ha liksom ett litet märke ef