på, ty han ville ut med de andre och leka — men aldrig, aldrig klagade han. Derföre bad jag Gud för gossen och Gud har hört min bön. — Du skall göra honom till en bra karl, liksom du är sjelf, du tar honom till arf och eget. — Ja, det ska jag på Siggerts ord — här är mitt, sade Jon och skakade den gamle korpralens hand. Nåh, min pojke, vill du följa med i öfvermorgon? LNej, det kan jag inte, svarade Gustaf, med surmulen blick på bonden. — Hä, kanske du inte vill bli bonde? — Jo bevars, men jag kan inte, blef åter svaret. — Det faller mig underligt för det der, sade Jon — vill du int då? — Jo, jag vill allt, men — — — Hvad för men? — Käre Gustaf, spjerna inte emot din egen lycka, sade Sigurd missnöjd, det hade jag inte trott om dig. — Om jag kunde tå tala vid Jon ute i sarstugan, sade Gustat och gick mot dörren. — Det var mig en roligen karl, den der, yttrade Jon och följde honom, — Käre Jon! skyndade Gustaf hviskande, sedan de blifvit ensamme, gör hvad ni vill, men inte kan jag gå ifrån gubben — han har blifvit slagen för min skull, och stora klara tårar föllo ner för kinderna — och inte går jag ifrån honom förr än han är död — då kommer jag om jag får — får jag det Jon?