Gotlands läns nya tidning – 19 september 1861, sida 3

— Jo, jag heter Jon Spik Jonsson, men hette bara Spik, när jag var vid landtvärnet. — Det var längesedan det, men inte hörde du till mitt korpralskap, inte en gång till samma kompani. — Nej, deri har Siggert rätt; — men jag skall siiga: kommer Sisgert shog huru vi sleto på kanonbåtarne, der ute vid Aland, ute på vintern och huru de dogo som flugor, och lågo och fröso fast i båtarne. Hu! det var allt otäckt. — Åh ja, det mins jag nog, sade Sigurd. — Nåh! och jag var också sjuk — och då låg jag der och inte kunde röra mig, men jag hörde allt — ska vi ta denne här sa en och gräfva ner honom i snön — hvad säger Siggert? — Det var första gången jag hörde hans namn. — Åh ja, det var väl någon gång jag var kommenderad att begrafva, anmärkte Sigurd. — Nej, hörde jag då Siggert säga, pojken lefver kanske — och så kom Siggert och bände upp mun på mig och hällde litet vatten mellan tänderna på mig — ack hvad det smakade: vatten hade ingen gifvit mig på tre dagar, och jag höll på att törsta ihjäl i båten. — Jo, si han lefver! sa Siggert, då jag sög i mig vattnet, och så hemtade Siggert en hel fältflaska och gaf mig smått om smått — och det satte lif i mig. — Jaså — och det der kommer du ihog, yttrade Sigurd, och klappade honom på handen. — Ja min själ gör jag det — och det som det