— Jo bevars, han bor hos oss, sade Gustaf — han är så sjuk, så sjuk, men mamma är borta om dagen, tillade Anna upplysningsvis. — Jaså, nåh det var väl bra det, yttrade bonden, visa mig vägen, jag vill tala med Siggert. — Ah ja, sade Gustaf och gick närmare in till bonden; men om ni har något ledsamt att säg: honom, så visar jag inte vägen, han är sjuk och kan väl få dö i frid. — Ledsamt! åh nej pojkvasker — se så, låt oss gå, yttrade bonden. De trädde in, gubben Sigurd hade slumrat en stund och stirrade nu yrvaken på de inträdande, ändtligen sade han: är kälkåkningen slut, Gustaf? — Ja gamle Sigurd, men här är en karl som vill tala vid Sigurd. -: — Jaså! hvad vill han? frågade gubben förundrad. Dahlkarlen lade ifrån sig sin lilla börda och satte sig inom det helgade kritstrecket — men der fanns inget, sjukdomen och döden förstör alla territorier. — Ni är mycket sjuk, käre Siggert, sade bonden och tog den gamles knotiga hand i sin, det var allt ledsamt det; men allt står i Guds hand. — Åh ja, visst är jag på fallrepet, sade gubben; men — — men —, han fortfor att betrakta den främmande. — Ni känner inte igen mig, Siggert? — Nej — nej, det gör jag icke.