Gotlands läns nya tidning – 19 september 1861, sida 2

kört omkull en menniska, och en dahlkarl till på köpet. Det var en halfmulen vinterdag då Gustaf med systern både for opp och for åter ner för isbacken; det är klart att man der uppe i backen icke kan se hvad som tilldrar sig framme i gatmynningen åt Norrtullsgatan till, och derför så — men likgodt, ingen olycka hände; fastän Gustaf förlägen sprang opp och stod som en syndare framför främlingen. Det var en dahlkarl mellan fyratio och femtio år, en frisk, rask figur med denna egna nationalstämpel af trubbighet, som tillhör dahlfolket. — Det var sälle fn hvad ni kör på slarf, sade han i första hettan, då kälken snabbade förbi hans ben, det är ju som en kanonkula kom susande. Gustaf svarade intet, ty han hade icke rigtigt godt samvete.. — Hör på ni, är detta Gåsgränd? frågade främlingen. — Jo — jo det är Gåsgränd rätt framåt qvarnen, och mamma bor inne till venster på gården, skyndade sig Anna att svara, innan Gustaf fick mål i munnen. Jaså, det bryr jag mig inte om, bor ni här 1 gränd? — Ja bevars vi bo der, sade Gustaf och pekade på stugan. — Nåh! så sej, känner ni någon gammal vargeringskarl, som heter Siggert?