Gotlands läns nya tidning – 19 september 1861, sida 2

godt att tjena två herrar. Emedlertid var Gustaf den som beständigt tittade om gubben och hjelpte honom, och läste för honom en historia som kallades Om den dråpliga hjeltekonungens Carl XII lefnad och död och så hvar afton ett kapitel ur bibeln. Fattigläkaren hade en gång varit uppe hos gubben Sigurd och gifvit honom pulfver på fattigräkning, men det ville inte gubben ha, ty han påstod att ålderdomen är en obotlig sjukdom — och deruti kunde han ha rätt nog. Emedlertid var Gustaf, som för öfrigt var en rigtig vildkatt, spak och beskedlig som ett lam inne hos gubben, ty att Sigurd blifvit kastad utför trapporna och slagit sig för hans skull, tycktes han aldrig kunna glömma. Emedlertid var det ändå stunder då stugan blef honom för trång och då frågade han Sigurd om han kunde gå ut, och sprang när han fick lof, som en hjort ut med sin syster, för att åka kälke i observatorigränd. Gustaf var ej stor, men en stark och undersättsig pojke, en rigtig liten björn i mod och kraft, och derför åkte liliAnna så glad och lustelig, så säker och så djerf, hastigt som pilen utför den hala hacken, vid hvars slut Gustaf med klacken styrde så, att kälken tog fart i krok uti en frusen pöl, der han vanlisen mattades i farten. Det der nöjet upprepades hvarenda dag och var också det enda publika nöje, som barnen njöto af alla sådane, som finnas i Stockholm. Det var inte långt ifrån — nej det var hestämt nära nog, att Gustaf med sin kälke