(Insändt.) Blomman. Ord af E—d, musik af J. van Boom. (Ur Illustrerad Tidning N:ris 20 och 22, år 1860. Ohserveras att cresc. eller crescendo betyder tonen tilltager, och dim. eller diminuendo aftager i styrka; f forte starkt; p piano svagt; ritard. taktrörelsen mer och mer långsam. De stora ziffrorna äro åttondelar, de små sextondelar. I andra, tredje och sjette verserna böra pauserna mellan orden sång och uteslutas och tonen blifva 1333313 så vida icke orden der skola låta stympade.) FÅT2T3T6T7. Andantino 3 takt. — 10005 16531 111725 1 6542 I I blomsterdalens ljufva frid, der källans bölja 13305 183:s76 16x573 I 855761 slår, en blomma såg en liten tid sin lefnads korta I 5550 1 0565 13330 1 0343 1 vår. Blott fågelns sång och vindens crescendo. dim. crescendo. I 1110 1 0234 16500 1 0712 1 dans och solen visste, och solen dim. f dim. p ritard. — — 1 43001 0876 1 6655 I 0532 1 visste, och solen visste hvar hon AN 1 1110 1 0000 Il fanns. I blomsterdalens ljufva frid, Der källans bölja slår, En blomma såg en liten tid Sin lefnads korta vår. Blott fogelns sång och vindens dans Och solen visste hvar hon fanns. Och verlden, girig, hastade, (Ty våren är så kort!) Den blommor tog och kastade Dem åter från sig bort; Och ängens blomsterskatt blef tömd: Den arma blomman — hon blef glömd. Då dallrade hon tyst. En bön Flög i ett doft till Gud: Hvi gjorde Du mig, Gud! så skön? Hvi fick jag denna skrud? Ivi fick ett hjerta jag också, När ingen, ingen hör det slå? — — Och tyst det blef i enslig lund, Och tyst blef dalens vind; Och qvällen kysste med en mund Af rosor himlens kind. Då kom en skald — en mild gestalt — När allt var öde, härjadt allt. Hans blick var ljuft mot fästet höjd: En afton sjelf han var; En himmel, men till jorden böjd; En glans från flydda dar. Ej blommor på sin stig han såg: En enda böjd och vissnad låg. Han tryckte den emot sitt bröst Och skänkte den en tär. Och blomman hörde skaldens röst Och trodde det var vår. Och hennes öga log mot hans, Och blygt hon gömdes i hans krans. Så i naturen öfverallt En blomsterskatt är gömd; Och verlden lemnar den så kallt Förtrampad och förglömd. Men blommans bön mot himlen går, Och Gud — och skalden den förstår. E—d. Chargd.