Gotlands läns nya tidning – 12 september 1861, sida 2

— Vill han ha pengar och tobak kan han få, fortsatte Ludvig och tog en kardus ned från hyllan, men jag vill vara i fred. — Då vände jag mig och sade: Ludvig! Ludvig! för det der skall du svara på den yttersta dagen. — Hm! men det är dumt att förarga sig, återtog gubben efter någon tystnad — hvarför skulle jag det, inte är det mitt fel att jag är litet dum utaf mig. Åh kors! sitter gamle Sigurd ute på qvällen så här, yttrade Borkmanskan fryntligt. — Jo, gör jag så, blef svaret. — Herre Gud, hvad jag är glad, återtog madamen, åt den Ludvig, han blir upptagen som eget barn hos den rike Påhlssen. — Jaså — jo, jag tror att jag har hört det, yttrade korpralen torrt. — Ah ja, jag kan inte nog tacka Gud och Sigurd för det, ty det var ändå Sigurd som skaffade dit honom. — Gubben vände sig hastigt om och sade med sträng ton: och nu vill herr Ludvig inte kännas vid mig. — Kors blir Sigurd ledsen för det? inte talar Ludvig just vid mig heller, eller vill riktigt kännas vid mig, han kommer aldrig hit en gäng, — men herre Gud, det är inte att undra på, han blir en rik herre han, och vi äro fattiga stackare. Den goda modren kände så djupt det ofantliga svaljet mellan rik och fattig, förnäm och föraktad,