Gotlands läns nya tidning – 5 september 1861, sida 2

jungfrun stod der med händerna i sidan och beskärmade sig ända till dess de begge vandringsmännen gingo, och långt derefter ända till dess trappstenarne åter voro tvi ittade och ritade med hvita kors. — Ser du pojke, jag kan inte hjelpa dig, yttrade gubben, du skall väl då bli en dagdrifvare kan jag tro, fast Gud ämnat dig till annat; — hör på, tala inte om detta för din mor — jag skäms så — jag har fallit omkull, förstår du, och har stött mig. — Men hvarför behöfver gamla Sigurd skämmas för det, frågade gossen i sin enfald. — Ah jo, ser du, jag skäms som en hund, för det jag var dum och trodde att lifvet på en sådan der kruka var något värdt; det erkänner han sjelf att det inte iv, då han ger tjugufyra skillingar åt den, som ri äddat det. — Allt detta har Sigurd för min skull, sade Gustaf när de vandrande hvilade sig vid obserratoriiplan och han torkade af blodet, så att det ej skulle se så förskräckligt ut, då de kommo hem — och allt detta har Sigurd för min skull, upprepade gossen och blickade in i den gamles ögon, med ett sorgligt småleende; stackars gamle Sigurd! — Ah håll mun, pojke! jag har aldrig varit stackare för någon, röt korpral Sigurd; men si, det finnes rikt folk som äro stackare och det med besked. — Herre Gud, om jag ändå kunde göra Sigurd en tjenst igen, när jag blir gammal, yttrade gosSen, som djupt i själen kände hur svärt det sved på gamla Sigurds tinning.