Gotlands läns nya tidning – 5 september 1861, sida 2

Gamle Sigurd stod som förstenad. Den första rörelsen var att rifva sönder tjugufyraskillingen i bitar, och den andra att med våld fatta i dörren, för att tränga in. — En sådan stackare kan han inte vara, den lille vackra löjtnanten, sade han, det är du din usling, som förstör allt, som stjäler ifrån din herre och ifrån mig. — Detta var en ofrivillig sanning och betjenten fruktade att saken skulle komma fram, hvilket ej var så alldeles bra för en ,trogen tjenare; han hade, som ni kan begripa, intet annat medel än kasta gubben utför trappan. Dörrn gick igen och gubben Sigurd låg der nere i förstugan blödande ur ett sär vid tinningen; det var andra gången han blödde för den lille löjtnantens skull; men nu fick han ingen medalj. Han var nära sanslös, då han väcktes af Gustaf, som med sitt rockskört torkade blodet ur pannan och ref en rimsa af sin söndriga skjorta för att binda om. — Det är detsamma pojke, det är detsamma, mumlade gubben; ser du, jag kunde intet göra. — Hvad är detta? kom en jungfru, som bodde i nedra förstugan, ut ur sitt rum och frågade; skall man skura efter sådant pack, som inte kunna gå rigtigt som folk, utan fälla sig i trapporna. — Han blef nedkastad af en karl deroppe, upplyste Gustaf. — Ja det gjorde han för innerligt rätt uti, om man bara kastade ut alla strykare på gatan, så hade man inte svårt att hålla snyggt. Den goda