Gotlands läns nya tidning – 22 augusti 1861, sida 2

man Påhlson, om jag också skall såga och klyfva hans ved ett helt år för intet; för si det vore synd om pojken om han finge gå längre hemma och slå dank. — Gustaf har armar så att det är lust och glädje åt, och så ger han läsningen f-n och skrifver som en kråka allt hv: id jag kan förstå, så att han inte duger till herre. — Åh ja, barnen stå i Herrans hand, yttrade modren med en suck. — — I Herrans hand, ja visst f.n göra de det, )3orkmanska, men inte för fn stå de endast i hans hand. Om Borkmanska vill ha god kål, s måste hon ju så fröet och sedan plantan, hert så ger vår Herre henne ingen kål är det inte så? frågade gubben förargad. — Jo visst Sigurd, visst är det så. — — Nånh så för fn måtte hon väl begripa att vår Herre hvarken ger oss god käl eller goda barn, om vi inte dra försorg ;för dem och vattna dem när det behöfs och plantera om dem när det behöfs; jag tror att både ni och andra äro rent förbannade, fortfor han vidare alltmera het, men så snart det blir frågan om barnen s så lägga de händerna i kors och se Gudsnådliga ut och pipa: de stå i Herrans hand — men när en gris är sjuk eller behöfver ans, då göra de sig besvär att tänka. — Det är så förbannadt lätt att vräka på vår Herre allt hvad man inte ids med sjelf. — — Kira Sigurd bli inte då så ond, yttrade madamen försonande.