Gotlands läns nya tidning – 15 augusti 1861, sida 2

kunde kalla sorgset, men deremot ett drag af sturskhet det vill säga, jag talar här om en afskedad soldat — hade frågan varit om en förnäm man hade jag sagt ädel stolthet: men hvarje slag af folk har sin egna stämpel; nog af, korpralen såg ut att vara en man som trodde på sig sjelf och icke krusade för någon. Han hade ett par djupblå ögon, något rödkantade, ett par buskiga ögonbryn, styfhåriga och ojemna, gråsprängda och nedhängande som ett takskägg öfver ögonlocken, kinderna voro knotiga: men hade dock en slags ålderdomsrodnad, en fin marmorering af ådror som sprungo fram genom det hårda skinnet. Då man dertill föreställer sig en hög lodrät panna bekrönt af tunnt gråspäckligt hår och en mun som befanns invext i ett par räldiga mustacher, så har man korpral Sigund lifslefvande framför sig. Drägten var oaktadt den stolta minen ganska skral, med lappar på alla delar som mera än andra voro utsatta för nötning; men likväl ganska snygg, ty Sigurd var en ordentlig man och skötte sig som hel karl, fastän han var gammal. Om ni för några år sedan gjort er besvär att hesöka Gåsgränd på norr; hade det varit på vintren vill jag ej råda er att gå Observatoriigränden, om ni icke velat nolens volens, åka kälkbacke nedåt gränden och slå benen direkte i väggen, på den koja der Sigurd bodde; men hade ni gått dit när det var sommar och vackert väder, under det att man lagade till lemonad åt er inne på Bernhardsberg, så hade ni kanske träffat gubben