Gotlands läns nya tidning – 8 augusti 1861, sida 2

Med dessa ord vinkade konungen till Anna Liljas förmyndare, hvilken med mörk blick framförde sin sköna myndling till konung Gustaf, och vördnadsfullt bugade sig för denne, aflägsnade han sig genast. — Ådla jungfru, sade konungen och lade Annas hand i Gudmunds, jag förenar er härmed med en af landets lärdaste, redligaste och tappraste män, och herr Gudmund fär här en af de ädlaste och skönaste perlorna i Sveas diadem, blifven lyckliga båda. Ett skallande hurra och lefve konungen! dånade genom rymden i den klara septemberluften, och konungens pipare och trumpetare uppstämde en ljudelig festmarsch, i det konungen förklarade torneringen vara slut och tillika med hela hofvet aflägsnade sig för att byta om drägter till den på aftonen af konungeas förmälningsdag anställda festliga dansen, och till hvilken så väl Anna Lilia som Gudmund voro inbjudna. Att med ord söka tolka uttrycket i Annas och Gudmunds blickar på hvarandra, då konungen sammanlade deras händer, bjuda vi ej ens till; ty J som älsken, J veten det J, och J, hvilkas hjertan aldrig varit uppvärmda af kärlekens gudagnista, J skolen aldrig förstå kärlekens språk med mindre än Gud Amor sjelf låter en liten låga af sin himmelska eld plötsligt upplysa ert inre, derföre låta vi de älskandes blickar vara otolkade för hela verlden, och profanera dem icke med några fåfänga försök till förklaring.