störtade ur sina sadlar). Derpå framred en holsteinsk riddare som inkommit med den unga drottningen. Han hette Schack von Ahnefelt. Hans nästan jättelika växt och stolta hållning tycktes på ett öfvermodigt sätt utmana de svenske kämparne. Då framred herr Peder Svenske, kallad den lille. Han var liten, men stark och vig. Mot honom red nu holsteinaren med största häftighet, men Ahnefelt blef strax kastad ur sadeln af Peder Svenske. Skummande af harm öfver denna förödmjukelse, satt han åter upp i sadeln och begynte striden å nyo med en till raseri gående häftighet, men han blef för andra gången kastad ur sadeln), hvarvid Peder Svenske med stormande bifallsyttringar helsades såsom segrare. Härpå inträdde en kort paus, men snart smattrade trumpeterna å nyo och två andra kämpar redo inom skranket. Den ene af riddarne red en mjölkhvit häst, hvars hela mundering var af glänsande guld och riddaren sjelf var iklädd en praktfull rustning inlagd med guld och ädla stenar och en hvit fjäderbuske svajade stolt från den med juveler rikt inlagda hjelmen. Detta var den högmodige riddaren Stefan Sasse, som med en blick af obeskrifligt förakt mötte sin motståndare, Gudmund skrifvare, med hvilken han tornerade endast på konung Gustafs uttryckliga befallning. Konungen hade högtidligt förklarat att den af dessa båda herrar som förblef den segrande skulle erhålla Anna Liljas hand.