Gotlands läns nya tidning – 1 augusti 1861, sida 2

tagit i krigiska lekar, dessutom, tillade han och höjde stolt sitt hufvud, har jag deltagit i Gustaf Erikson Wasas fälttåg, och ofta kämpat vid hans sida, och han skulle ej hafva befallt en tvemannakamp mellan Sasse och mig, hade han ej insett att jag möjligen kunde blifva segrare. — Gud styrke och beskydde eder, sade Anna, i det hennes ögon fylldes at tårar, hvilka lika klara daggperlor nedföllo på Gudmunds hand, i hvilken hennes trofast var innesluten. Gudmund bortkysste på hennes kind den andra tåren och hviskade: — Dessa tårar skola en gång blifva det skönaste smycket i den brudkrona ni bär på vår bröllopsdag, jag skall, jag måste segra. — Se så, afbröt mor Ingrid helt tvärt i det hon närmade sig, nu måste Guds engeln gå hem till sin förmyndare och herr Gudmund till sitt: ty snart komma folk hit och om detta möte blefve kunnigt, så skulle det smaka surt för rätt mången. Med sakta våld sköt Anna Gudmund ifrån sig; han fästade på henne en blick full af tillit och bopp, i det han sade: — Farväl min själs lilja och mitt hjertas ros, jag skall segra eller dö, och med dessa ord var han försvunnen. Anna tryckte båda sina händer emot bröstet och nedsjönk nästan tillintetgjord på den hårda bänken. Gud i himlen, om han skulle blifva öfvervunnen, suckade hon och bleknade vid denna föreställning så förfärligt att mor Ingrid blef helt för