Gotlands läns nya tidning – 25 juli 1861, sida 3

dessa rysliga tider äro förbi, och att lag och rätt åter blifvit rådande i landet. Medan mor Ingrid höll denna monolog, hade Gudmund för Anna med glödande färger tecknat en framtidstafla, hvars grundton var kärlek och lycka. Gudmund var tjensteman i konungens så kallade räknekammare hvarför han äfven allmänt benämndes Gudmund skrifvarc, ty det var på den tiden mycket brukligt att till namnet lägga den titel eller det yrke som personen hade. Gudmund egde konung Gustafs fulla förtroende och ynnest, ty han var en man med hög lärdom och var derjemte utmärkt för sin redlighet och ordning. Gudmund hade personligen vändt sig till konungen, omtalat sitt och Annas långvariga tycke för hvarandra och anhållit att konungen skulle hos Annas förmyndare utverka löftet om hennes hand. Den stolte förmyndaren hade nemligen med spe och hårdhet afvisat Gudmund, och förklarat att han lofvat Annas hand åt den rike och tappre riddaren Stefan Sasse, churu Anna asskydde denne. Konung Gustaf, som satte kärlekens himmelska anor framför bördens jordiska, lyssnade uppmärksamt och med största intresse till Gudmund, och då han cj kunde befalla Annas förmyndare att lemna hennes hand till Gudmund, befallte han dock att riddaren Sasse och Gudmund skritvare offentligt på den stora torneringen på konungens förmilningsdag skulle kämpa om den sköna Anna Lilja, och den som förblef segrare, skulle inför hofvet och hela menigheten erkännas som Annas utkorade brudgum. (Forts.)