En eftermiddag, under vårtiden, var en stor menniskomassa församlad vid Wisbys hamn. — Främst syntes en lysande skara af riddersmän. Deribland märktes en lång mager man, med stora skarpa ögon och nästan ebenholtsfärgad hy. Hvarje hans rörelse röjde herrskaren, och det drag af okuflig beslutsamhet, som lästes kring hans mun, ingaf fruktan. Denne man var den stränge och mäktige svenska konungen Magnus Ladulås, som kommit till sin lydprovins Gotland, för att bilägga tvistigheterna och föreskrifva Wisbys stolta borgare lagark). — Vår frände dröjer, yttrade Magnus till en riddare. Man väntade nemligen en del af de korsets stridsmän, som kämpat emot Estherna. Bland de väntade var hertig Carl Henrik, hvilken återkom som lysande segrare och med rikt byte. En timme sednare ankrade det präktiga skepp, som hemförde de väntade. När konungen och hertigen sedan begåfvo sig till deras herberge, möttes de af en lång procession, med facklor och vaxljus, och af det högtidliga miserore, afsjunget af den herrligaste chör. Hertig Carl Henrik bleknade och en besynnerlig beklämning lade sig öfver hans bröst. — IIvem är död? sporde konungen. — Systern Catharina, den fordna Bothilda, Hans uides dotter, blef svaret. ) Att detta konungeus besök på Gotland är historiskt, vågar förf. icko med säkerhetäpåstå.