Gotlands läns nya tidning – 18 juli 1861, sida 2

— Och jag, hviskade Bothilda, jag skall i Solberga kloster, under mitt återstående lif, sjunga den Heliga Jungfruns lof för din räddning, jag är lycklig, o aft — — — — — — — — — — — Mera förmådde hon ej att tala, hennes ögon slötos af mattighet. — — — Då hon vaknade, befann hon sig omgifven af vårdande systrar i Solberga kloster. — Han är borta för alltid, suckade hon, men ihågkommande hvar hon befann sig sökte hon i bön till den Heliga Jungfrun att lösrycka sina tankar från jorden. Efter fullkomligt tillfrisknande och tilländalupen novistid, tog Bothilda slöjan och lefde i klostrets heliga fristad lugn och nöjd, i medvetandet af sin uppfyllda pligt. Den frid hon kände var i början blott hopplöshetens, men bannlysandet af alla jordiska passioner verkade slutligen den heliga fridfulla sinnesstämning, som anstod en Christi brud, och hon kände sig sedan lycklig i sitt hjertas innersta. 1å RS BR FT TE 1 1 . DND