beväpnade med morgonstjernor, en slags klubbor, hvars hufvuden hade skarpa spetsiga taggar. — Annu var allt tyst och lugnt; det var en ar dessa herrliga Septembernätter, då man föreställer sig, att fridens engel skyddande svept sin mantel kring den slumrande jorden. Man vill då icke tro, att sorgen, hatet, afunden och illviljan så lätt kunna rycka bort en flik af denna mantel och grumla de källor, hvari himlens stjernor spegla sina väna anleten. Tyst, nu kommer någon, mumlade plötsligt Holger dansk till sin granne, men, förtfor han, jag begriper icke, att san kommer den der vägen. Jag hade föranstaltat att han skulle gå en annan, för att insinna sig hos dominikanernas prior. Han har blifvit inbillad, att denne, i en för svärdsordensriddarne riksvigtig sak, vill hafva en hemlig sammankomst i kanikbostället; och ett dylikt maktspråk måste en ordensbroder lyda. — Ts, han kommer, svarade grannen hviskande. Med långsamma, men fasta steg nalkades en person, som var insvept i en mörk vid kappa och på hufvudet bar en besynnerlig mössa eller barett, med en lång nedhängande hvit fjäder. Ett doft mummel uppstod bland de andra 22 bevakade männerna. Det hörde till förordningen, att de tvenne, som förde befälet under Nikolai nattvakt, alltid skulle tillropa och varna de som nalkades; någon annan egde icke rätt dertill. Då den annalkande kommit inom det förbjudna området, ropade Holger med hög röst: