En högtidsdag, som i hrart sinne Skall lefva qvar i tacksamt minne, Du trogne tjenare beredt. Dess mödas lön du lät dem skörda, Och deras förr ej tunga börda Du gjorde nu än mera lätt. Att sådan lön åt trohet skänka, Som du i dag den gifvit har; Det är att godt och ädelt tänka, Att vara för sitt folk en far. Se dessa män, hvars bröst bepryda Ett hederstecken, för att tyda Ett värde, som bor innanför. Du var det som fann detta värde Och dina tjenare beskärde . Den fröjd, som nu dess hjertan rör. Bland dessa män finns de, som skådat Sin lefnadsvår för längesen; För hvilka ålderdomen bådat, Att de dess afton ha igen. Uti din tjenst dess lif framflutit, Der skydd och hägn af dig de njutit, Och mödan tung på dem ej föll. År hafva kommit och försvunnit; Och fastare de hafva funnit Det bandet, som hos dig dem höll. Allt hvad de känna, hvad de tänka I denna stund, vet icke jag — Ått ord åt deras känslor skänka, Dertill min makt är allt för svag. En känsla vet jag, som de nära: En samfäld önskan att hembära Åt dig sitt hjertas tacksamhet, För hvad du är för dem, och varit, För år och dagar, som framfarit, För denna dags högtidlighet. Derföre, låt mig dig få bringa Från dem dess hjertas enkla gärd! Försmå den ej! fast den syns ringa, Den mer än gods och guld är värd. En suck för dig till Gud derofvan, Ett hjertligt tack — se der, är gåfvan, Hvarmed ditt folk vill löna dig.